Fakta
Mästerskapet spelades i Göteborg, Sverige den 28 september 2002.

Lördagen den 28 september spelades det andra inofficiella europamästerskapet i UV-Rugby för Oldboys. Danmark ordnade det första mästerskapet förra året, där de vann överlägset på hemmaplan i en ovanligt liten bassäng.

I år hade Felix DF från Göteborg åtagit sig arrangemanget med Valhallabadet som spelplan. Valhalla har åtta breda banor, är 4,80 djup och är därmed en mycket stor bassäng. Väl medvetna om Danmarks problem att få ihop tillräckligt många länder till förra mästerskapet gick vi ut med en preliminär inbjudan redan i februari. Vi valde att bibehålla minimiåldern på 40 år trots önskemål från USA att sänka den till 35 år. I juni skickade vi ut den officiella inbjudan och när anmälningstiden gick ut i augusti hade enbart Finland anmält sig. Viss oro började breda ut sig men efter diverse mail och telefonsamtal så lovade Danmark att komma medan Norge, USA och Colombia tackade nej.

Att spela ett mästerskap på tre lag var inte vad vi tänkt oss så vi fortsatte att jaga tyskarna. Efter många telefonsamtal visade det sig att det tyska förbundet var splittrat och något rent landslag inte skulle kunna komma. Däremot var två regionslag intresserade och de började ringa runt för att få ihop lag. Detta gick dock dåligt eftersom den tyska semesterperioden fortfarande pågick i augusti. Strålande planering med tanke på att första inbjudan gick ut i februari. Nu började dessutom Finland hota med att dra sig ur eftersom de måste slutbetala sin resa den sista augusti. Tyskarna tog dock det hela med ro och meddelade till sist att för att få ihop ett lag behövde de ta med två 39-åriga juniorer. Alternativet var att de inte kom alls. Vårt förhandlingsläge var nu inte starkt och efter medgivande av de andra lagen fick vi acceptera juniorerna.

Sverige, som gick på ett nesligt nederlag året innan, var i år fast beslutna att vinna. Allt talade för oss. Vi hade valt en lämplig bassäng, Stockholmarna hade börjat träna och vi i Felix var på hugget. Detta var i alla fall vad vi arrangörer trodde. Problemet var att Sverige inte hade någon lagledare och därmed inget lag. Till slut erbjöd sig Ingemar Eliason motvilligt att leda laget parallellt med själva arrangerandet. I stället för att ha ett regelrätt träningsläger beslöt Ingemar att skicka laget till Oslo Cup, som skulle vara en mediumsvår cup. Tio tappra, exklusive lagledaren, slöt upp och efter ha inkasserat en näst sista plats insåg vi att Oslo Cup var en mycket svår elitcup. Att vi skulle vara dåliga föll oss inte ens in.

Nu var det dags för laguttagning. Att ta ut 15 man av ca 20 intresserade är ju inte helt lätt när bara 10, exklusive laguttagaren, kom till Oslo. Det hela slutade på väntat sätt, de uttagna var nöjda medan de petade var missnöjda.

Nu var det dags att göra ett spelprogram. Vi var fyra lag och vi valde att spela en enkelserie. Därefter möttes ettan och tvåan i final medan trean och fyran spelade match om tredjepriset. Därmed vara alla lag garanterade fyra matcher. Lottningen föll så att Danmark mötte Finland i första och Sverige mötte Tyskland i andra matchen. Detta passade väl eftersom tyskarna kom med färjan klockan 9.00 och andra matchen startade 9.50.

Turneringen verkade bli en helt öppen affär. Förra årets vinnare, Danmark, kom med bara nio spelare vilket inte borde räcka till fyra fullängdsmatcher i en stor bassäng. Finland kom med hela 18 man vilket kunde räcka långt. Tyskland kom med 13 man (inklusive de två juniorerna) men hade bara ett regionalt lag. Sverige däremot hade 15 man, var revanschsugna, hade en aktiv elitseriespelare och var dessutom väl förberedda.

I första match slog Danmark Finland med 1 – 0 i en jämn match. Sedan var det Sverige mot Tyskland. Tyskarna anlände 20 minuter före matchstart, nöjde sig med fem minuters uppvärmning och slog sedan lätt Sverige med 1 – 0. Detta ingick ju inte i vår planering och vi var nu tvungna att slå Danmark för att eventuellt kunna nå den hägrande finalen.

Matchen började katastrofalt. Danmark pressade konstant i fem minuter innan Peter Carlsen kunde bryta. Vi gjorde en optimistisk kontring på två man, anföll två backar plus målvakt och Danmark var tillbaka i vår zon. Efter ytterligare några minuters dansk press bröt Peter igen och en ny idiotkontring inleddes. Denna gång gjorde dock Kjell Ytterstöm ett rutinerat bakomryggenpass ned till Rixie som låg under målvakten och plötsligt ledde vi till vår egen förvåning med 1 – 0. Luften gick nu ur de nio tappra danskarna och i andra halvlek gjorde vi 2 – 0 och en finalplats låg inom räckhåll.

Efter klara 6 – 0 mot Finland var vi i final mot ett obesegrat Tyskland som inte ens släppt in ett enda mål. Innan finalen spelade Danmark mot Finland i kamp om tredjepris och här vann Danmark med klara 2 – 0. Inför finalen var vi återigen optimistiska. Efter tre tunga fullängdsmatcher hade vi bara släppt in ett mål och dessutom var vi för första gången i Oldboyslagets historia samspelta. Strategin var given, att till varje pris försvara den egna korgen och sedan hoppas på en ny idiotkontring av Kjell och Rixie.

Det fungerade i första perioden trots att tyskarna hade flera kantstudsare och vi inte fick till någon kontring. I andra perioden fortsatte tyskarna sin monotona press och allt gick bra tills domaren kom på den korkade idén att blåsa straff till Tyskland. Detta var inget vår lagledare räknat med. Två av våra straffmottagare var redan utbytta, Peter var helt slut och vi hade förbrukat vår timeout. Till slut offrade sig den halvskadade lagledaren själv men tyvärr hade han inte mycket att sätta emot en ung och fräsch tysk. Tyskland vann rättvist med 1 – 0 utan att ha släppt in ett enda mål under hela turneringen.

På kvällen avhölls sedan traditionell bankett med stor förbrödring. Det visade sig att nästan hela tyska laget spelade aktivt i högsta serien så det var inte undra på att de vann. Vi gjorde också lite statistik på lagen och Finland hade högst medelålder med 46,9 år medan tyskarna hade det yngsta laget. De äldsta spelarna var 54 år. Finland berättade att har sex elitspelare som fyller 40 nästa år, frågan är hur många förstärkningar Sverige kan räkna med tills nästa års Veteran VM som preliminärt spelas i norra Tyskland 2003?

Vi som spelade i Sveriges lag var: Björne Berglind, Gunnar Nyman, Ingemar Eliason, Ingvar Josefsson, Jan Fonselius, Johan Nerlund, Kjell Ytterström, Lars-Birger Odenlid, Mats Dänsel, Perry Bylin, Peter Carlsen, Peter Eskilsson, Torbjörn Strand, Rixie Unelius och Örjan Sandblom.

Jan "Fonsa" Fonselius, Felix DF

Resultat
1. Tyskland
2. Sverige
3. Danmark
4. Finland

Truppen

Källor
Sören Neubert, World of UW-rugby